lillella

igår var jag o pappa på resturang.
jag vågade inte prata, vågade inte se på någon, jag vågade inte röra på mig.
jag prata de lägsta jag kunde till pappa.
jag ville inte att någon skulle se på mig
jag ville inte att någon skulle dömma mig
jag var rädd för något, någon. och jag vet inte vad det det är jag e rädd för...
kanske för att alla ska lämna mig?
för att pappa ska bli som förut?
för att plums ska dö?
för att jag ska fortsätta vara såhär, och aldrig bli mig själv igen?

idag i skolan var jag likadan. jag ville inte det! jag försökte vara glad, försökte vara uppåt, och ibland lyckades det.
men inte alltid.
ja kunde inte ha folk nära mig. de kändes som om jag blev instängd, som om jag störde dom genom att vara där brevid. 
känns som om alla tror jag e dum i huvudet och då blir jag det. mitt självfötroende ligger i botten.
allt hänger på vad ni tycker om mig. om ni inte tycker om min hårfärg byter jag. de handlar inte om att jag vill vara "en i gänget" men jag inte att folk ska ogilla mig.
ja o elin hade planerat att vara i stan idag,  men när vi va i slussen så kände jag att om jag följde med henne så kommer hon få det så himla tråkligt för att jag inte kunde vara nära människor.
så jag gick, hon tror att jag hatar henne, vilket jag inte gör! och precis när jag vände bort huvudet så gick léendet på mina läppar bort o de ersattes med tårar. hela resan hem gick åt att inte börja storgråta. jag höll mig hela vägen hem, tills jag kom igenom dörren. jag kunde inte se något när jag stog där. gick nästan på plums.