lillella

om jag skulle skriva en berättelse om rädsla så skulle den nog handla om rädslan att vara själv. rädslan över att alla lämnar en och man står där, själv, med alla världens problem i sina händer. jag kan se mig stå där och se alla jag håller kär gå åt olika håll och jag står i mitten och kan inte göra något annat än att acceptera. jag hatar att acceptera, men ibland måste man. vill inte tänka på det..
drömmen jag hade i natt var en av de hemskaste, mange var med i en bilolycka och hamnade i koma i flera månader och jag satt bredvid honom (skippade t.o.m. granbo) och sen när han vaknade visste han inte vem jag var.. jag kunde inte sluta gråta och jag vaknade skrikande för han ville inte komma ihåg mig. jag kom ihåg hur hans familj drog ut mig ur sjukhuset och sa hejdå.

sen såg jag honom i ett fönster med en tjej´, och dom kollade på tv för att hon älskade att kolla på  v.ä.n.n.e.r..